Ulla-Carin

Ulla-Carin Lindquist (1953 – 2004) blev under tio år i tv-rutan en av Sveriges mest kända och omtyckta nyhetsuppläsare. På våren år 2003 fick hon diagnosen ALS. Mindre än ett år senare avled hon.

Ulla-Carin var fast beslutsam att öka medvetenheten kring ALS genom att dokumentera sin egen sjukdomstid. Det gjorde hon genom boken Ro utan åror och dokumentärfilmen Min kamp mot tiden, som kom att tv-sändas samma dag som hon avled.

Boken blev en internationell succé. Dokumentären sågs av över 2,5 miljoner människor. Genom Ulla-Carin Lindquists stiftelse för ALS-forskning förs hennes kamp mot sjukdomen vidare.

Biografi

Ulla-Carin Lindquist föddes den 2 april 1953 i Kristinehamn. Hennes mamma, Margret, var tandläkare och drev sin egen tandläkarpraktik. Pappan, Bengt, var major på A9.

Under hela sin uppväxt bodde Ulla-Carin Lindquist i Kristinehamn. Efter att ha arbetat som vårdbiträde på långvården kom hon att intressera sig för samhällsfrågor, och började läsa på journalisthögskolan i Göteborg.

1977 flyttade hon till Norrköping, där hon var med om att bygga upp den nya lokalradion. Där träffade hon sin första man, Ragnar Dahlberg, som hon fick döttrarna Ulrica och Carin med. Ulla-Carin började arbeta som programledare på Östnytt, och 1988 värvades hon som nyhetsankare till Rapport.

I Stockholm träffade hon sin andra man, Olle Löfgren, och fick med honom sönerna Pontus och Gustaf.

Ulla-Carin Lindquist blev en av de mest kända och omtyckta nyhetsuppläsarna. Efter att ha synts i rutan i över 10 år tog hon tjänstledigt och flyttade till Montréal i Kanada, där hon bodde med sin man och sina söner i två år. Det var vid hemkomsten från Kanada år 2002 som Ulla-Carin började känna av muskelsvaghet i händerna.

På våren 2003 fick hon diagnosen ALS. Under sin korta sjukdomstid författade hon boken Ro utan åror där hon skildrar sin tillvaro med ALS. Med hjälp av producenten Andreas Franzén och fotografen Pelle Wickman lät hon göra en dokumentärfilm om sig och sin sjukdom. Filmen, Min kamp mot tiden, sändes den 10 mars 2004. Samma dag avled Ulla-Carin Lindquist lugnt och stilla i sitt hem norr om Stockholm.

Ro utan åror

Samma dag som Ulla-Carin Lindquist skulle fira sin femtioårsdag, den 4 april 2003, fick hon diagnosen ALS. Några månader senare undrade hennes väninna och kollega, Aina Bergvall, om Ulla-Carin inte skulle skriva något som barnen kunde ta fram senare i livet. Ulla-Carin hade redan då skrivit några rader om sin sjukdom. Texter som hon aldrig hade tänkt att någon annan skulle få läsa.

Ulla-Carin tog idén till sig, och medan hon fortsatte skriva kontaktade Aina förlag. Hon fick ja direkt på Norstedts – förlagschefen Svante Weyler ville ge ut boken. I sitt skrivande sökte Ulla-Carin svar på frågor som: Varför forskas det så lite kring ALS? Hur kan man ännu bättre hjälpa de människor som drabbas? Vad händer i en familj som får beskedet att mamma måste dö - och dö snart?

Samtidigt använde hon skrivandet för att sätta ord på de känslor som härjade inuti henne. Tre fingrar på vänster hand lydde fortfarande hennes nerver. Hon låg i sängen och samlade krafter, hjälptes till datorn och skrev orden hon redan formulerat i huvudet. I takt med att hennes tal försämrades växte hennes skrivna ord. Dag efter dag skickade hon ny text. Så småningom fick två fingrar ta över skrivandet. Till sist ville bara långfingret arbeta.

Länge var det bara en liten intim krets som fick förtroendet att läsa. Men sedan den första publiceringen våren 2004 har boken Ro utan åror - Ulla-Carin Lindquists litterära debut och samtidigt final, som hon själv formulerar det - hittat vägen till 100 000-tals svenska läsare. Boken används också som studielitteratur i olika vårdutbildningar. Dessutom finns den utgiven i ett antal andra länder.

Ro utan åror blev så mycket mer än Ulla-Carin hade vågat drömma om. Det blev en internationell succé – och ett viktigt bidrag i kampen för att öka informationen kring och forskningen om ALS.

Inledning till "Ro utan åror"

”Det här är min debut och min final. Det handlar om min final.
Ingen memoarbok som man tänker sig en sådan. Mer som en dagbok med nedtecknade tankar och dopp i minnet. Dessutom en del intervjuer och dokumentära iakttagelser. Jag har, ”mitt i livet”, invaderats av en ovanlig sjukdom. ”amyotrofisk lateralskleros”, ALS. Den har ett snabbt och aggressivt förlopp. Det finns bara en utgång: döden. Ingen bot. Ingen bättring.
Vad händer med en människa då? För ett år sedan var jag en heltidsarbetande tv-reporter. Idag kan jag inte äta själv, inte gå och inte tvätta mig.Jag känner en djup sorg över allt jag inte kommer at få uppleva. Jag är bedrövad för att jag snart kommer att lämna mina fyra barn. Samtidigt känner jag en stor lycka och glädje över allt jag upplever just nu. Flera gånger varje dag fylls mitt hus med skratt.
Låter det märkligt?”

Dokumentären

Min kamp mot tiden
Ulla-Carin Lindquist tog själv initiativet till det dokumentära tv-reportage som under rubriken Min kamp mot tiden skildrade hennes sjukdomsförlopp. Dokumentären sändes första gången i Sveriges Television den 10 mars 2004 – samma dag som Ulla-Carin avled. I enlighet med hennes önskan gick programmet som planerat.

En stor publik såg dokumentären, som producerats av reportern Andreas Franzén (Ulla-Carins gode vän sedan många år) och fotografen Pelle Wickman. Programmet nominerades till den stora tv-festivalen Prix Italia och har sänts i flera nordiska länder.

Vill du se dokumentären?

Klicka här för att se dokumentären på SVT Play.

Producenten Andreas Franzens egna ord om dokumentärens tillblivelse:
Vårsolen kastade plötsliga värmepustar över det lilla torget utanför TV-huset den där dagen i slutet av maj 2003. Det var lunchtid. Några bord på utsidan av de stora glasfönstren till TV-cafeet var upptagna. Vid ett av dem satt Ulla-Carin med några av våra kollegor. När jag kom fram för att slå mej ner reste sej alla utom Ulla-Carin för att gå. Nästan förnärmad undrade jag vad som stod på .Anna Lena viskade i mitt öra att det handlade om ett samtal. De gick för Ulla-Carin och jag skulle ha ett enskilt samtal. Det föreföll rätt omöjligt med tanke på allt folk som rörde sej runtomkring. Ändå var det vi två som skulle samtala om något viktigt. Rättare sagt hade hon något viktigt att säja mej. Under de få lunchpromenader vi gjort under de senaste månaderna hade Ulla-Carin ju berättat att det var något som var fel. Att en hand inte ville. Att det fanns vissa andra problem. Undersökningar som inte tycktes leda någonstans och att det fanns en stor oro för att något var riktigt galet. Vi visste alla att det fanns förändringar i hennes tal. Ett lätt sluddrande som välte bokstäver och ibland hela meningar över ända. Därute i solskenet vid det rätt trista träbordet med ett glas vatten mellan oss berättade hon att hon visste nu. Beskedet hade kommit. Jag satt ordlös och såg på Ulla-Carin. Vi hade känt varandra sedan 1976, från ungdom till mogen ålder. Ett halvt liv. Bokstavligen skulle det snart visa sej.

ALS. Inget att göra. Det var så illa det kunde bli. En dödsdom i vårsol utan tårar men med stark sinnesrörelse. Den syntes inte, men den kändes tydligt. Samlad och osentimental sa hon:
- Jag skulle vilja att vi gjorde ett Dokument Medicin om ALS. Vi skulle kunna använda mej för att skildra sjukdomen. Och så har jag en fråga: Skulle du vilja göra det programmet ?

Efter en stunds tystnad frågade jag om det verkligen var en så bra idé. Utöver alla andra påfrestningar skulle hon också utsätta sej och sin familj för en närgången filminspelning. Jag föreslog henne att tänka över saken en gång till. Det var ett fåfängt förslag från min sida och det borde jag ha vetat. Hon hade bestämt sej för att göra något meningsfullt också av det som återstod av hennes liv. Detta var en del av det meningsfulla. På frågan om jag ville göra det programmet svarade jag ja. Något annat var inte möjligt. Och eftersom Ulla-Carin till skillnad mot mej inte var sentimental fanns det ju ändå förutsättningar. Något "gråtprogram" tänkte ingen av oss syssla med.

När beslutet fattats gällde det att hitta den andra delen av teamet, fotografen. Någon som inte var rädd för det personliga och riktigt svåra och som inte heller ville göra "gråtprogram om kändis". Jag frågade Pelle Wickman. Pelle sa ja. Han hade mycket väl kunnat säja nej. Pelle som jobbat länge på samma redaktion som Ulla-Carin kände henne inte personligen. Under arbtetet kom de att bli nära vänner. Båda djupt professionella individer, men ändå. Utan den respekt och uppskattning som uppstod mellan dem hade det aldrig blivit någon film. Vi började inspelningarna i slutet av augusti 2003. Faktum är att jag sällan skrattat så mycket och så hjärtligt som under den hösten. Sedan vet ju alla hur det gick. Alla är rätt ord i det här sammanhanget. Mer än 2,5 miljoner människor såg programmet med reprisen. Dessutom gav hon samtidigt ut sin första och sista bok: Ro utan åror, läst av hundratusentals människor. ALS-forskningen fick ett oerhört starkt stöd genom Ulla-Carin och mängder med människor fann tröst i hennes sätt att förhålla sej till sitt öde.

Andreas Franzén Producent SVT Stockholm